Det var som det var tills det blev som det blev
Det blir som det blir när det är som det är
Det är som det är tills det blir som det blir
Faran är att det blir som det var!
Alf Henriksson
Att jobba med landsbygdsutveckling är att lära sig in i framtiden. Det är att tro mer än att veta, att våga lita på sig själv och omgivningen när de eviga sanningarnas bäst-före-datum gått ut och de kommunala nedskärningsbudgetarna signalerar att vi lever i gränsområdet mellan den gamla goda tiden och den mörknande framtid.
Då är det gott att veta att det räcker med en enda liten ljusstump för att skingra det djupaste mörker. Det ljuset kan vara du.
När vi är ute och berättar om Republiken och BolagsBolaget så har vi en uppgift som är viktigare än själva berättelsen och det är att förmedla hopp och tro. Vår sannsaga skall lämna tindrande ögon och leende munnar efter sig och en euforisk känsla av att allt är möjligt. När de beställde oss trodde de kanske att de skulle kunna göra likadant, ta en genväg in i framtiden, men de får ett ännu bättre budskap: Gör det på ert sätt, gör det med begeistring, gör det tillsammans, och – framför allt – GÖR DET!
Samma sak gäller det här kapitlet, när jag strax beskriver några olika tankemodeller och förhållningssätt som vi tillämpar i Republiken är det bara ett vernissage av tavlor vi kunde ha gjort om vi inte hade tänkt efter före och haft en konstruktiv inställning. Om du vid betraktandet av våra konster ser något penseldrag eller en föreställningsram som du vill utveckla, så väl bekomme och lycka till!
Gud, giv mig sinnesro att kunna acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan förändra och förstånd att inse skillnaden.
Använd det du har
Många människor klagar över dåliga förutsättningar och knappa resurser. Men livet är inte hur vi har det utan hur vi tar det. Lär dig spela de kort du fått på hand i stället för att önska att det var på något annat sätt, för det är det inte.
Vi utgick från våra tre förnyelsebara resurser i norra Klarälvdalen: Vännliheta, Vackerheta å Stôlliheta. (Så när vi är ute och berättar om Republiken är vi faktiskt VVS-konsulter.)
Den som är förmögen kan kosta på sig att vara oförmögen.
Att arbeta på stôllitt allvar är att välja ett miljövänligt alternativ till det blodiga allvaret. Det är för det första ett fantastiskt uttryck som bara finns i Värmland och borde egentligen lanseras som en global ledarskapsmodell. ”Stôllitt allvar” är klarsignalen till dig att använda alla dina resurser, inte bara den fyrkantiga vänstra hjärnhalvan. Vi använder vår humor och kreativitet och vi låter hjärtat vara med. Vi är lika allvarliga och seriösa i våra syften som våra blodiga kollegor, men vi låter lösningarna födas ur vår sociala kompetens. Med liv och lust! I Göteborg sammanfattas denna livsfilosofi som att ”det gäller att ha skôj mennas”.
När vi skulle översätta begreppet till engelska fick vi klura lite. En ”stôlle” är i Värmland inte något förklenande uttryck, det ligger rent av lite beundran i det epitetet. ”En rekti stôlle” är den som vågar ge sig på en utmaning, som anstränger sig för att klara situationen och som gärna sätter målet högre än sig själv. Så ”crazy” gav fel signal, det ingår en hel del ”creativity” också. Vi myntade begreppet ”in serious creaziness” och fick applåder i London!
Tage Danielsson var ganska tydlig: ”Folk som inte har någon humor har jag svårt att ta på allvar.”
Normala människor är en tillgång i normala tider. Tyvärr är tiderna inte normala.
Eldsjälar har en alldeles egen planeringsmodell. När du fylls av en idé som får dina ögon att börja tindra och hela kroppen rister av lust att pröva, då är det bråttom! Skynda dig att koppla bort den del av kroppen som sitter på halsen för ditt huvud är fullt av kalkyler och analyser och sakliga skäl till att låta bli. Vad det än gäller, för vi inbillar oss att vi överlever om vi passar oss och är kritiska. Men att överleva är inte detsamma som att leva.
Republikens planeringsmodell är att vi försätter oss i situationer: ”Skjut först och sikta sedan!” Du kanske skrattar åt det, men då vill vi påminna dig om att det är så krigföring går till idag – iväg med missilen och ställ in riktningen sedan. Vi gör hellre än vi tvekar, om du förstår. Därmed inte sagt att vi är oansvariga och slarviga, det handlar i stället om intuition och självtillit och förmågan att fatta snabba beslut. Eftersom vi håller våra visioner levande vågar vi tänka med hjärtat.
Det är bäst att ta ut segern i förskott för sedan vet vi inte hur det går!
”Nu får banne mej samhället ställa upp!” Den vanmäktiga repliken är inte ovanlig hos eldsjälar som kört huvudet i väggen ett antal gånger och inte ser några utvägar ur eländet. Mänskligt, javisst, men vem är det som krävs och på vad? Någon tjänsteman, en politiker? Det är lättare att ställa krav än upp.
Vi har valt ett annat sätt att närma oss resurspersonerna i omvärlden eftersom ingen tycker om att bli ställd mot väggen. Vi tillämpar företrädesvis en väl tajmad kombination av tindrande ögon och en kroppshållning som utstrålar hjälplöshet. – ”Det här tänkte vi göra, har du möjlighet att hjälpa oss?”
De flesta människor har lätt att känna empati när de betraktas som betydelsefulla och ofta får vi goda råd och dåd. Det kan tyckas som ett mentalt trick, men vi luras verkligen inte utan är tacksamma för all hjälp vi kan få från våra professionella vänner.
Ett gott samhälle är det som, oavsett resurser och rikedom, skapar förutsättningar för sina medborgares utveckling, utbildning och fostran, och värdesätter integritet och personligt ansvar. Inte det som delar ut de högsta bidragen, garanterar den högsta materiella standarden och ställer de lägsta kraven. Göran Rosenberg
Vi har under flera år fört noggrann statistik över hur många gånger domaren har ändrat sitt domslut i fotboll för att spelarna gnäller. Hittills är det noll gånger och det får oss att betvivla gnällfaktorns effektivitet. Vi drar därför slutsatsen att det är meningslöst att gnälla och använder i stället energin till att fortsätta matchen. Det gäller att bryta ihop och gå vidare, som någon uttryckte det.
Ingen har någon större lust att hjälpa dem som gnäller, chansen är betydligt större att få hjälp till självhjälp. Därmed inte sagt att vi ger upp kampen, den pågår intensivt tills domarens pipa ljuder. Men när beslutet väl är fattat har vi två sätt att förhålla oss till verkligheten på: Att gå vidare eller att stanna kvar i ett passerat stadium.
Det är effektivare att ta initiativ och ansvar än att skylla på nånannan.
”Visserligen blev det rekordskörd i år, men det suger ut jorden.”
Utgångsläget är att alla är våra vänner tills de har bevisat motsatsen. Den inställningen är inte bara livsbejakande, vi kan även hävda efter fjorton innehållsrika år att det finns all anledning att tänka så. I några få fall har vi träffat på personer som tror att de kommer högre om de står på andra, men vinsterna med en positiv attityd är så uppenbara att vi kan stå ut med de sporadiska besvikelserna.
Alla relationer handlar om inställningen till varandra och jag kan bara ta ansvar för min. Om jag vill förändra världen så måste jag förstå den och bland annat inse att det som kan uppfattas som illvilja kan vara uttryck för avundsjuka (en inverterad form av komplimang), dålig självkänsla, ovana vid positiva sammanhang eller otillräckliga kunskaper. Det sägs att vi bara har en chans att göra ett första intryck, men vi kan ju ge varandra chansen att göra ett andra och ett tredje. Det finns något väldigt bra med att tro gott om folk.
Det bästa sättet att få en vän är att vara en.
Det är lätt att se fel och brister och lika lätt att fokusera på dem så att vi glömmer det som är bra. Det finns en kreativ teknik som tvingar problemägaren att ”köpa sig rätten” att kritisera en idé genom att först framhålla tre positiva egenskaper med den. Prova gärna och träna dig att se vidare.
Den amerikanske countrysångaren John Denver fick en gång frågan varför han inte skrev några protestsånger, det var ju vanligt på hans tid. ”Jag skriver bara om det jag vill ha”, svarade han, ”och sjunger hellre om kärlek än om krig”. Klokt! För eftersom hjärnan är en naturprodukt så uppfattar den inte ordet ”inte”. Tänk till exempel INTE på en rosa känguru med grön slips. ... Jag sa ju att du inte skulle göra det! – Konklusion: Hjärnan uppfattar bara konkreta bilder.
Av just det skälet är vi hellre för än emot. Visioner och mål skall bygga på positivt tänkande i dess ursprungliga betydelse. Om man frågar en amerikan ”Are you positive?” så undrar man om han är tvärsäker, inte om han är en allmänt glad och lycklig person. Våra IH-bilder (Inner Head Pictures, ett inspirerande alternativ till OH-bilder) fungerar bara om de ger kroppen tydliga instruktioner för vad vi skall göra av vår entusiasm.
Är du ett resultat av det förflutna eller en orsak till framtiden?
Det sägs att det är ont om original nu för tiden. Det är inte sant, vi tittar nämligen för högt för de är knappt en meter höga och kallas ”barn”. Först försöker vi få dem att gå och prata, därefter säger vi till dem att sitta stilla och vara tysta. Så inleds den inlärda hjälplösheten. Vi lär oss helt enkelt att göra som vi blir tillsagda och fostras till skötsamma elever, lydiga medborgare och duktiga anställda. – Alla föds som original, men de flesta dör som kopior.
Inlärd hjälplöshet fungerar så länge våra lärare, politiker och chefer tar hand om oss. Men när nedskärningarna börjar och låglöneländerna gör samma jobb för mindre betalt så står vi där med näsan mitt i ansiktet och kräver bättre tider. Då är det högkonjunktur för Nånannanismen!
Den goda nyheten är att vi har kvar all den kreativitet som vi föddes med, vi behöver bara träna bort vår egen censur och få tillbaka barnets nyfikenhet och självförtroende. Det är kanske inte så ”bara”, men det går om vi hetsar varandra och tar kommandot över våra liv och förutsättningar.
När vi hade hållit på några år i föreningen så fick vi de första tecknen på inlärd hjälplöshet i form av komplimanger, så då gällde det att vi passade oss noga! ”Det kan väl Republiken ta tag i?!” Vi hade alltså uppnått samma status som ”samhället” och det är, som man säger, kontraproduktivt i de här sammanhangen. Vi hjälper gärna dem som gör så gôtt som de kan så gôtt vi kan. Men vi tar inte över ansvaret!
Ingen är fullständigt värdelös. De sämsta kan användas som varnande exempel.
Ett av de främsta skälen till Republikens framgångar är våra umgängesformer. Sättet vi har våra sammanträden på, sättet på vilket vi uppmuntrar och stödjer dem som vill göra något, sättet vi möter omgivningen på.
Så småningom hittade vi formerna, men det har inte varit alldeles okontroversiellt. Vid ett par tillfällen har vi haft ganska heta diskussioner om till exempel demokrati kontra handlingskraft. I Föreningssverige inklusive politiken är det vanligt med omröstningar, arbetsutskott och konsensus. Och att styrelsen har kontroll över verksamheten så att ingen går utanför ramarna.
Republiken har alltid haft ett ganska stort inslag av egenföretagare och det har satt sin prägel på arbetsmetoderna. Redan ambitionen att jobba på stôllitt allvar stör naturligtvis vän av ordning. Att vi inte har någon färdig dagordning utan gör upp den genom en rundfrågning om vad var och en vill ta upp är också en avvikelse. Men det som har varit den stora knäckfrågan är nog det faktum att vi gör det vi kommer överens om. Eller snarare att det går för fort.
Några politiskt skolade ministrar har vid några tillfällen tyckt att det drar iväg lite för hastigt och undrat om vi inte skulle kunna tillsätta ett arbetsutskott. Men eldsjälar sitter inte i utskott, så när vi har bestämt vad som skall göras och gett förtroendet till någon eller några så finns det all anledning att släppa handbromsen. Demokratin är utmärkt när det gäller att komma överens om helheten, strategierna och de gemenskapade visionerna, men den är ett trubbigt verktyg när besluten skall verkställas.
Och det opassande med att skratta på arbetstid sitter djupt i industrialismens folksjäl, skoj och flams hör liksom inte ihop med seriösa verksamheter. Ett av de finaste beläggen på det kulturdraget är när Bertil Jonasson, den gamle riksdags- och hedersmannnen, på varje årsmöte begär ordet och gör följande inlägg: ”Herr ordförande. Ta nu inte detta som någon kritik, men det är tur att folk inte vet hur roligt vi har på våra möten!” Han njuter av allt gott vi ställer till med och förstår att det är en bra metod, men han vet hur en oupplyst omgivning skulle reagera.
Våra ministermöten i Hemlighuset blev i början av vår historia långa och intensiva tilldragelser, de kunde pågå från klockan sex till efter midnatt, så till slut satte vi gränsen vid kl 22. Det tyder på ett visst engagemang. Och över huvud taget är det fascinerande att tänka på hur många ideella timmar och bensinlitrar som investerats i Klarälvdalens bygdebegeistring. Någon har räknat ut att den ideella sektorn motsvarar ett tillskott i vår svenska BNP på 140 miljarder, det är imponerande.
Hur skulle det förresten vara om vi på landsbygden finge betala skatt genom oavlönat arbete? Idag finns det ju samhällstjänst för dömda brottslingar, men med ett enkelt tillägg i lagstiftningen skulle vi kunna definieras som ”trendbrottslingar”.
Skrattet är den kortaste vägen mellan två människor.
Som republikanska ministrar har vi en viktig uppgift: Att våga visa vägen, att bevisa att det är möjligt.
Det dröjde många år innan Roger Bannister blev den förste som sprang den engelska drömmilen under fyra minuter. Inom ett år hade 12 löpare gjort detsamma och idag är den siffran uppe i 4 000. Bara någon börjar så kommer de andra efter.
Som optimistminister har jag detta överst på min befattningsbeskrivning. (För ordningens skull kommer här en begreppsförklaring: Optimisten tror att han lever i den bästa av alla världar och pessimisten är rädd för att det faktiskt är så. – De väljer att se samma verklighet med olika glasögon.) Jag kan knappast begära något av andra som jag själv inte ställer upp på. Dessutom vet vi att högkonjunkturer beror på att tillräckligt många tror att det skall bli bättre och därför börjar investera i framtiden. Så i det här fallet är det ingen tvekan om att hönan kommer före ägget.
I alla livets skiften kan vi välja om vi vill vara förebilder eller redigerare.
I Republiken har vi varit ovanligt många eldsjälspyromaner (sådana som får en kick av att se andra brinna) och många som har valt att se möjligheterna i stället för bekymren. Vi har haft roligt tillsammans och vi har satsat på konkreta projekt och processer som har gett resultat. Det viktiga är några sätter igång med något, de behöver inte vara så många från början för entusiasm och arbetsglädje sprider sig lätt. Ungefär som ett virus som snabbt fortplantar sig mellan människor, i vårt sammanhang kallar vi denna positiva smitta för ”vi-rus”.
Fäst inget avseende vid dina kritiker. Ännu har ingen staty rests över någon av dem. Jean Sibelius
Har du fått för dig någonting nån gång? Då vet du hur svårt det är att ändra sig. Vår enskilt starkaste kraft och resurs är förmodligen ”att få för sig”. En kort kurs i psykologi:
Förändringar åstadkoms effektivast genom visioner och inspirerande bilder av framtiden. Vi är så fulla av reflexmässigt tyckande och tänkande, av undermedvetna beslut, att vi inte kan ändra oss i någon djupare mening bara genom att tänka. Det är ungefär lika omöjligt som att slå på hammaren med hammaren.
Så det gäller att vi får för oss att vi kan skapa vår egen framtid. Tillsammans.
När vi sätter begränsningar för vad vi kan göra så sätter vi begränsningar för vad vi kan göra.
Sammanfattningsvis är denna rapport en unik sannsaga om många människors hängivna arbete för att göra det bästa av sina förutsättningar. Varför omfattningen blivit så stor och resultaten så många är ett intressant spörsmål och en del av hemligheten är medvetna val och skicklig hantering. Men verkligheten är komplexare än så och det krävs att många pusselbitar faller på plats samtidigt, att rätt personer möts och bestämmer sig för att förändra världen och att omvärlden är mogen för några djärva tänkniksprång in i framtiden. Vi är visserligen huvudpersoner i den här sagan – och ännu har inte sista kapitlet skrivits – men när ödmjukheten nu för en gångs skull gör sig påmind så är det inte säkert att vi skulle kunna göra det igen. Åtminstone inte på samma sätt.
Och det är det underbara med tillvaron, att sagt är sagt och gjort är gjort och aldrig mötas de två! Frågan är om vi verkligen kan lära av andras misstag och framgångar, vi kanske bara kan ta in intryck i våra kreativa tänkartankar för att låta dem komma ut i en personlig tappning när lösningarna behövs? ”Livet är något som händer medan man är upptagen av annat”, sade John Lennon. I Republiken Klarälvdal’n är vi många som varit upptagna av livet!
En droppe droppad i Livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!
Tage Danielsson