Det här kapitlet är utformat som en debattartikel eftersom vi har gjort ett antal erfarenheter både på det nationella och det lokala planet som vi gärna vill redovisa och ta med in i en konstruktiv dialog på den offentliga arenan. Frågeställningen är: Vill samhället verkligen ha utveckling? Eller låt oss omformulera frågan: Vill samhället ha verklig utveckling?
Att vara pionjär
Vi har redan tagit upp ämnet under ”BolagsBolaget” och vår kamp mot Skattemyndigheten. Ett samhälle består av till synes motstridiga krafter, dels de som vill utveckla och förbättra, dels de som skall garantera ordning och reda. Bägge behövs, men maktfördelningen kunde vara klokare eftersom vi trots allt spelar i samma lag.
Å ena sidan uppmuntrar Staten till nytänkande, nätverk, kreativitet och initiativ – ja, du kan alla de vackra klyschorna. På olika sätt, oftast i form av EU-projekt, pumpas det in pengar och andra resurser som skall bidra till tillväxten och välfärden. Och så långt är allt väl.
Men å andra sidan, när någon faktiskt åstadkommer samhällsnytta och kommer på något innovativt som kan föra utvecklingen vidare, då tappar ordningsmännen upp ett stålbad som få överlever. Det gamla systemet skall alltid avgöra om det nya är välkommet eller inte. Och eftersom etablerade strukturer i första hand drivs av sin självbevarelsedrift är alla nymodigheter definitionsmässigt ett hot. Det är med den inställningen som bedömningen sker.
I vårt fall med BolagsBolaget är det väldigt tydligt. Skattelagstiftningen utgår från industrialismens grundvärderingar, till exempel ”arbetsgivare” (som har allt ansvar) och ”arbetstagare” (som inte har något ansvar). När vi låter våra anställda ta ansvar för sin försörjning blir det ”fel” och BB blir bulvan, F-skattsedeln skall återkallas och detta måste avgöras i domstol. Nu vann vi visserligen, men det tog två och ett halvt år som vi kunde ha använt till att öka tillväxten.
Vi möter samma motstånd från a-kassorna. Eftersom det är förbjudet att ta egna initiativ för en arbetslös, till och med studier kriminaliseras, så blir BolagsBolaget en främmande fågel och byråkratins reflexräddningsplanka är alltid att säga ”Nej!” så har man inte gjort fel. På samma grunder kan vi förstå om BB ställer till med förvirring bland fackföreningarna eftersom våra anställda får behålla 88% av sina intäkter, vad betyder det för klasskampen?
Även arbetsgivarnai näringsliv och offentlig verksamhet kan ha anledning att titta lite närmare på vad det är vi ställer till med eftersom vi lanserar ett ledarskap – ”människment” – som på sätt och vis utmanar de invanda mönstren. Samtidigt finns det många intressanta vinklingar att lära av för den nyfikne.
En sak som gjorde oss lite konfunderade, för att inte säga nedslagna, var när vi förstod att de som påstår sig styra landet inte har något att säga till om. Vi fick i ett tidigt skede ett uppmuntrande brev från näringsministern Mona Sahlin, vi har tre gånger blivit inbjudna till Näringsdepartementet och riksdagsgrupper har vid flera tillfällen besökt BolagsBolaget. Alla beundrar oss och tycker att Skattemyndighetens paragrafrytteri var vansinnigt, men ingen kunde göra någonting för att underlätta för oss. Den bästa sammanfattningen fick vi efter ett av besöken på Näringsdepartementet: ”Lycka till i er ädla kamp!”
Slutsatsen är att Sverige helt enkelt inte är rustat för utveckling, åtminstone inte om den medför förändringar. Anledningen till att vi i BolagsBolaget red ut skattestormen var att vi hade bestämt oss för att bli de första pionjärerna som överlevde – det normala är ju att de mals ned och att ”andra vågen” tar hem vinsterna.
Så vårt råd till dig som inte vill ge dig in i pionjärskapets turbulens måste bli: ”Skall du göra något annorlunda skall du göra som förut!” Men då missar du allt det roliga!
Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar hade vi fortfarande levt i grottor.
Att bli profit i egen stad
Att förändra den nationella inställningen till förnyelse är en långsiktig uppgift, däremot borde det vara enklare på det lokala planet. Och det är det. Det tog ungefär fyra år innan klarälvdalingarna tog Republiken till sitt hjärta och sedan dess har det bara varit positiva tongångar.
Det som gör oss lite konfunderade är signalerna från Hagfors kommunledning, eller snarare bristen på dem, och vi tar upp ämnet eftersom vi hör på våra resor att detta förekommer på många ställen runt om i landet. Förhoppningen är att våra offentliga aktörer vill ta chansen att se över och begrunda sitt offentliga ledarskap.
Man skulle ju kunna tycka att en ideell förening som får pris som Sveriges bästa landsbygdsprojekt, som tar stora personliga risker för att ta över och utveckla en stor anläggning till en arbetsplats för 30 personer, som utvecklar ett nytt samhällsekonomiskt koncept för tillväxt och blir världsberömda i hela Sverige och som faktiskt vinner en segdragen kamp mot Skatteverket – att en sådan förening skulle kunna få ett erkännande av sin hemkommun. Men tyvärr, politiker och tjänstemän har valt att tiga. (För ordningens skull vill vi ge en eloge till Uvåns Näringslivscenter, de har verkligen stöttat och uppmuntrat oss!) Bortsett från att några personer nu möjligen känner sig utpekade så skulle vi vilja ta upp en diskussion om vilka effekter detta får på ett allmännare plan och inte bara för oss.
Vad kan en sådan njugg hållning bero på? Är det störande att vi utstrålar självförtroende? Att vi har roligt? Att vi vågar säga vad vi tycker? Finns faktiskt den där jantelagen som alla pratar om? Det kanske är svårt att bli profit i sin egen stad? (Vi drar oss till minnes att Margot Wallström 1995 sade till oss att ”Om ni blir för framgångsrika kommer ni att uppfattas som ett hot av vissa delar av etablissemanget!” Hon menade att det inte är självklart att kreativa initiativ välkomnas av ett system som anser sig ha monopol på medborgarnas framtid och livskvalitet. Så illa kan det väl inte vara?)
Vi vet att vår kommun liksom många andra har ekonomiska bekymmer, men det är inte pengar vi pratar om. Vad vi efterlyser är en attitydförändring och den är gratis, förutom att det kan kosta på att ändra sig. En kommun, liksom ett företag, kan välja att se sina medborgare som kostnader eller tillgångar. Skillnaden är att kommunen mer liknar BolagsBolaget än det normala näringslivet i den bemärkelsen att ledningen ”tar provision” på ”brukarnas” omsättning. Om de styrande inte lyckas få verksamheten att gå ihop så blir det kris och då visar det sig om vi är en del av problemet eller en del av lösningen.
Vi medborgare förutsätts finansiera den kommunala administrationen av oss. För att kunna göra det behöver vi ha ekonomisk och social tillväxt och den ökningen är kopplad till hur vi upplever kommunen som miljö för företagsamhet. Samhällskalkylen visar att de ca 10 procent som jobbar i näringslivet finansierar de övriga 90 procenten, så detta är onekligen en intressant fråga. Det finns förstås en massa olika faktorer som samverkar för att forma utvecklingsmiljön i det här fallet, men om vi håller oss till kommunledningen så kan den med ganska enkla medel sätta standarden för hur vi skall ha det. En blomma här, ett leende där, ett omnämnande så fort det finns anledning.
Eftersom den ideella sektorn omsätter ca 140 miljarder i Sverige varje år så är det inte orimligt att vi i det här sammanhanget räknar med den sociala ekonomin som en del av företagsamheten. Våra föreningar av olika slag gör ett enastående arbete för att få viktiga samhällsuppgifter gjorda och det är inte för mycket begärt att samhällets ledarskap går före med gott exempel.
Du skall inte tro att du är något. Det skall du veta bestämt!