I november 1993 arrangerade vi ”Dal’ndan”, ett antal seminarier med påkôstat fôlk och oss själva och temat var förstås framtiden och hur vi tar tag i den. Dagen avslutades med ”Jubel i Slyn!”, en nummerrevy med sång, musik och sketcher som höll sig till ämnet.
Denna unika världspremiär skulle gå av stapeln på Porten i Värnäs, i det nybyggda hotellets diskotek med plats för några hundra personer. Men ingen kom.
När vi tågade in till scenen, ca 25 artister, möttes vi av de fjorton personer som vi i ideella sammanhang kallar för ”de närmast försörjande”, alltså de som skulle ta hand om oss efter succéns tumult och festligheter. Men den obefintliga publiktillströmningen hindrade oss inte från att genomföra föreställningen och den var faktiskt riktigt bra. Efteråt pratade vi om varför folket uteblev denna söndagskväll och kom fram till att det kanske inte är så lyckat med gratis inträde. Kostar det inget så är det inget värt. En annan kommentar hade med jantelagen att göra: ”Åk iväg någon annan stans och gör succé så blir det lättare att locka hemmapubliken!”
Succé på Scala-teatern
Sagt och gjort. Vi beställde Scalateatern i Karlstad till den 1 februari 1995 och började skissa på affischen. ”Presidenten Petter i Boa med anhang” och ”Motti och fläsk” var de lockerbjudanden vi gick ut med. En annons i Wermlandstidningen och en i Värmlands Folkblad, så får vi se hur det går. Dessutom tryckte vi upp flygblad och ett gäng åkte ned till Värmlands största turistattraktion, Bergviks köpcentrum, för att garnera bilrutorna på parkeringsplatsen med det glada budskapet. Först tittade de dock in på teatern för att se om några biljetter hade blivit sålda. ”Det var bra att ni kommer”, sade Anders, ”för alla 410 platserna är slutsålda. Ni måste köra en föreställning till, folk ger sig inte, de skall se revyn!”
Visst är det märkligt? När framgången väl kom förstod vi inte varför och det gör vi fortfarande inte. Det enda vi kan komma på är att annonsen bjöd in till en rolig föreställning utan konstigheter, stôllitt allvar när det är som bäst.
Hursomhelst, vi bokade på stående fot in den 13 februari och drabbades av samma framgång: Slutsålt. Det blev ett par härliga möten med mycket jubel i slyn och en fin marknadsföring av vår dal! Särskilt minns vi stämningen i foajén, smockfull av folk som äter motti (torr gröt gjord på rostat havremjöl, kallas även ”nävgröt”) och stekt fläsk levererat från ICA:s storkök i Karlstad. En av många fördelar med att presidenten och den visa presidenten är lanthandlare!
En gång till?
Året gick och vi njöt av minnesbilderna från Scala-teatern. Framåt hösten satt vår kulturminister och lättpoet, Torleif Styffe, omvärldsministern Gunnar Hjerdt Bengtsson och jag och pokulerade. ”Det var allt väldigt roligt med karlstadsföreställningarna, skall vi köra ett nytt Jubel i Slyn därnere?”, tyckte mina kamrater. Eftersom jag är optimistminister är min uppgift att stå för de stora visionerna och modet att tänja på gränserna så jag dristade mig till att föreslå Örebro. ”Eller varför inte Göteborg?!” – Torleif och Gunnar bleknade och tyckte att ”så bra är vi väl inte …” Då tog jag till det gamla tricket med kompromiss och föreslog att vi skulle åka halva vägen, nämligen till Mellerud. Det perspektivet avgjorde saken och vi bestämde oss för Karlstads yttre hamn, Göteborg.
Nu är frågan var vi skall hålla till. Analysen är knivskarp för likt prognoserna på valnatten har vi en tendens: Först kom ingen publik, sedan blev det fullsatt och sedan blev det fullsatt. Därför bör vi hyra en lokal där det går ut mycket folk. (Uttrycket ”går ut mycket folk” i stället för ”går in” speglar en konstruktiv inställning, då har de faktiskt varit där. I det andra fallet är ju lokalen tom …) Torleif har just varit på bokmässan och sett att det fanns en lämplig sal med scen och allt. Vi kollar priset och det är 70 000 kronor (!) för en kväll, en ”aning” för mycket för en ideell förening utan pengar. Så jag börjar ringa runt, bland annat kollar jag Scandinavium men det verkar kallt med ett golv av is så det bästa alternativet är Konserthuset.
Där är priset bara 41 000 kronor och med samma matematiska logik som tillämpas vid realisationer har vi redan tjänat 29 000 kronor. ”Då ingår flygel”, får jag veta … som om det var veckans lockerbjudande. Jag tänkte (men sade inte) att ”där vi bor kan vi köpa både flygel, huvudbyggnad och jakträtt för fyrtientusen!” Nåväl, det är fredag och mannen på bokningen ber mig komma tillbaka på måndag när chefen är där. – Det gör jag och får höra att ”den 24 mars är inte scenen ledig.” Det var konstigt, det är väl ingen som beställt den under helgen? Och så kommer den underbara repliken som värmer en eldsjäl sittandes mitt ute i den värmländska glesbygden: ”För du menar väl inte Den Stora Scenen?” Tänk, jag kände mig precis som Sickan i Jönssonligan och ville så gärna svara ”Självklart, tror min herre att vi åker hela långa vägen till Göteborg för att uppträda på någon liten scen?!”
Den republikanska planeringsmodellen
Saken är klar, jag ber att få upp ett hyreskontrakt, Gunnar och jag skriver på och returnerar. Nu finns ingen återvändo.
Denna planeringsmodell är anpassad för eldsjälar. När det känns i hela kroppen att ett projekt är rätt gäller det att komma igång snabbt. Allt skall göras så det spelar inte så stor roll i vilken ända man börjar. ”Skjut först och sikta sedan” är en lämplig sammanfattning av förhållningssättet. Eftersom Republiken är en förening som hellre gör än tvekar så måste vi hålla isär det här med demokrati och entreprenörskap. De stora dragen – grundvärderingar och gemensamma målsättningar – skall arbetas fram tillsammans. När det är klart måste var och en få mandat att agera utifrån de besluten. Demokratin är bra på sitt sätt, men det blir inte mycket gjort. Tänk dig själv om vi skulle ha gått till styrelsen med det fantastiska erbjudandet att hyra Konserthuset för 41 000: ”Vi har 53 kronor i kassan, kan vi gå till beslut?” Det skulle aldrig ha gått igenom. Nu visade vi i stället upp ett juridiskt bindande avtal som baserade sig mer på visioner och tron på den egna förmågan än matematiska fakta och beslutet var enkelt att ta eftersom det bara fanns ett beslut att ta.
Nästa steg i processen blir att fråga om någon skall hänga med och köra ”Jubel i slyn” igen. Samma sak där, det går inte att börja med att ringa runt och undersöka när folk kan ställa upp, alla som har försökt sammankalla till ett möte vet vilken process det är. Nej, bestäm ett datum och om det är viktigt så ser folk till att de kan komma! Så det är klart att vi fick ihop fullt gäng, det är inte så ofta vi amatörer får några erbjudanden om att framträda på Göteborgs Konserthus stora scen. Säkrast är därför att hyra den.
En av de första sakerna vi tar itu med är att skaffa sponsorer till programmet, de där annonserna som skall finansiera de två sidor som presenterar inslagen i Akt 1 och Akt 2. Carina blir drivkraften i det projektet och sätter igång att ringa runt. Vi behöver 8-10 000 kr för att täcka tryckkostnaderna och efter ett par veckor är vi uppe i 12 500 kr. Bra! ”Skall jag fortsätta ringa?”, undrar Carina. ”Ja, gör det!” Ytterligare några veckor går och så kommer slutrapporten: ”Nu har jag pratat med alla jag kan komma på och vi har fått in 71 500 kronor.” !!!???!!! Fantastiskt! Hur gick detta till?
Tidpunkten vi hade valt sammanföll med den stora Turistmässan i Göteborg och på något sätt hade näringslivet i norra Klarälvdalen börjat förstå att Jubel i Slyn ytterst handlade om att marknadsföra vår bygd. Det var som om polletten ramlade ned, man såg nyttan med ”stôlliheta” och att vårt tilltag öppnade möjligheterna att synas i ett lite annorlunda sammanhang. Så inte nog med att programbladet blev så tjockt att det var svårt att hitta de bägge akterna, Konserthusets foajé fylldes med hantverkare som ställde ut sina alster och turistföretagen passade på att visa upp sig.
Äntligen hade vi blivit godkända av människorna i norra Klarälvdalen! Att pröva nya arbetsmetoder kan vara ett framgångsrikt sätt att tackla problemen på, men att avvika från mönstret innebär samtidigt en avvaktande attityd från omgivningen. ”Låt stôllarna hålla på så får vi se vad det blir.” Skepticismen är ett naturligt inslag i våra gener som bidragit till människoartens överlevnad, samtidigt finns det en risk att vi väljer tryggheten i att avvakta till förfång för nödvändiga förändringar. Vi vet vad vi har …
Marknadsföringen
Planeringen av göteborgsäventyret är fylld av energi och förväntningar. På olika håll finslipas inslagen i Den Stora Föreställningen, de praktiska detaljerna med bussar och logi ordnas, serveringen av nävgröt och fläsk skall förberedas – det finns att stå i! Dessutom vore det ju kul om vi kunde locka en stor publik och vi tar tidigt tag i marknadsföringen. Då inträffar det underbara att våra ambassadörer i Göteborg, eller ”vôltalerer” som vi kallar dem som ackrediterats för att tala väl om Klarälvdalen, bildar en arbetsgrupp för att fylla Konserthuset med folk. Utifrån sina positioner i ICA, Volvo, Handelshögskolan och andra organisationer ser de till att budskapet kommer ut i form av annonser och affischer. Det roliga är att dessa vältalare inte har träffats tidigare, Jubel i Slyn blir anledningen för dem att ses och samverka.
Ett lyckat moment i marknadsföringen är att vi skall få några minuter i TV dagen innan föreställningen och på så sätt få komma in i göteborgarnas vardagsrum. Tanken är att presidenten Petter i Boa skall visa hur man tillagar motti å fläsk och vi skall sjunga en låt. Väl på plats i TV-huset har vi ganska roligt under sminkningen och gör tydligen ett så gott intryck på redaktionen att de ger oss ytterligare lite tid. Och ytterligare lite tid. Det blev till slut bortemot åtta minuter oförblommerad reklam för Jubel i Slyn och vår president visar sig vara en fullfjädrad PR-man trots fullständig avsaknad av formell mediaträning: Oavsett fråga inleder han varje svar med att ”i morgon klockan 19.00 har vi en föreställning på Konserthuset …”
Den Stora Dagen
Det är idag det skall ske! I kväll står vi där på Konserthusets stora scen med förhoppningsvis en stor och förväntansfull publik att förföra med vår glädje, humor och entusiasm. Först på tur står scenbygget och det handlar om att göra om det 21 meter breda och mycket tomma orkestergolvet till en klarälvdalsk miljö. Vår president är en klippa i de sammanhangen! Han och hans höljesgäng har huggit ned ett fyrtiotal granar och svetsat ihop stabila granfötter av armeringsjärn. En uppstoppad älg, en räv och fåglar befolkar den plötsliga skogen. Ett hederligt gammalt mjölkbord utgör samlingsplatsen för lokala resonemang och ett utedass får tjäna som entré för några av artisterna. Lite ljussättning på det och vi har plötsligt en härlig scenbild! Till och med personalen på Konserthuset var imponerade och njöt av skogsdoften. ”Nja, det luktar allt lite rävpess också”, mumlade en av klarälvdalingarna.
Dittills hade vi setts en enda gång för att repetera och det gick dåligt. Scenen var för liten och publiken hörde inte så mycket eftersom vi glömde att sätt på ljudet i första akten. Nu fanns det visserligen ingen tid för genrep, men vi bestämde oss för att träna den gemensamma ingångslåten och likaså finalen. Plus lite övergångar mellan revynumren så att föreställningen skulle flyta på i gott tempo. Ansvarig för denna repetition var jag själv och så här i efterhand får jag nog konstatera att det krävs en optimistminister för att klara det jobbet! Vad som hände var nämligen att folk var som bortblåsta när det var dags att sjunga ihop oss, nervositet och ängslan gjorde att alla var ute i de olika repetitionsrummen och finslipade sina inslag.
Det finns två huvudstrategier för en blivande konferencier i det här läget: Antingen springer han runt och jagar ihop människorna och transformerar deras nervositet till alllmän irritation. Eller också inser han att läget är katastrofalt men inte hopplöst och tror på guskelôv, som det värmländska uttrycket låter. Jag valde det sistnämnda och litade på att alla skulle göra sin del. Min strategi blev att gå ned till hotellet och ta en eftermiddagslur för det här skulle kräva all min energi och koncentration så det var lika bra att vara utvilad …
När jag några timmar senare kommer vandrade uppför Berzeliigatan mot Götaplatsen ser jag den stora ljusskylten rulla: ”Stockholmssymfonikerna den 21 maj” – ”James Galway med guldflöjten den 15 juni” – ”Jubel i Slyn med Republiken Klarälvdal’n”. Det måste vara roligt för de andra att vara i så gott sällskap! (Ibland insinuerar omgivningen att jag borde gå en kurs i ödmjukhet, men uppriktigt sagt så skulle jag kunna hålla den kursen själv …)
Vi gör oss i ordning i god tid, för egentligen börjar föreställningen ute i foajén. Förväntansfulla människor samlas för att trakteras med motti och fläsk, en i göteborgssammanhang exklusiv kulinarisk upplevelse. Samtidigt spelar vi och sjunger och får i gång en god stämning, det är ingen dum idé att träffa sin publik i garderoben och få den direkta kontakten. Det blir inte lika nervöst när man återser dem från scenen. En rörande replik ur vimlet fastnar i medvetandet, det är en äldre, mycket välklädd herre som samtalar med Doris Sundholm och säger: ”Jag har varit här på Konserthuset många gånger genom åren och lyssnat på mycket fin musik, men – tänk – det här är första gången jag pratar med någon!” Det är en viss kulturskillnad mellan storstan och Klarälvdalen.
Så småningom är det dags. Vi ursäktar oss med att vi har ett jobb att sköta och försvinner ut i de bakre regionerna, ”men vi ses snart igen!”
Föreställningen blir en succé! Allt flyter på som det skall, alla presterar på topp och den gemensamma föreställningen om hur föreställningen skall se ut blir den perfekta samordningen. Vi människor är fascinerande varelser, bara vi vet vad vi håller på med och känner att vi betyder något för helheten så tar vi ansvar för både oss själva och varandra!
Avslutningen, när vi efter en stående ovation tillsammans med de ca 700 nöjda vännerna i salongen, fyller Konserthuset med Värmlandsvisan, framkallar fortfarande rysningar av välbehag och varma vågor av lycka. Den perfekta avslutningen på ett äventyr så stort att vi själva undrar hur vi vågade när eftertankens friska rodnad så småningom infinner sig.
Men undrens tid är inte förbi. När publiken lämnat salongen är det dags att gör i ordning scenen, redan nästa morgon skall det in en suzukispelande barnorkester och dessutom har vi ett beting – om vi är klara före klockan 23 slipper vi betala 3 000 kronor extra i hyra. Jag rusar upp i logen för att byta till lämpligare arbetsklädsel och när jag kommer tillbaka tror jag inte mina ögon: Scenen är tom! Jag lämnade en skog av granar, uppstoppade älgar och rävar, ett mjölkbord och jag vet inte vad. Nu är allt borta och det känns overkligt. Men verkligheten är att ett femtiotal personer med samma målbild kan åstadkomma mirakel! Sopborstarna kommer fram och strax innan klockan skall slå elva slår vi igen dörrarna. Magiskt!
Gissa om det är ett stolt och lyckligt gäng som vandrar ned för Avenyn till Valand för att träffa våra ambassadörer och äta pyttipanna. Och gissa om samma gäng, fast lite tröttare, njöt av hemfärden till norra Klarälvdalen …
Nästa dag är jag tvungen att söka mig till scenen igen och bakgrunden är följande: Som du säkert förstår är det en närmast euforiskt känsla att stå på Stora scenen i Göteborgs Konserthus och ett ögonblick väl värt att dokumentera. Så innan föreställningen går igång plockar jag fram en kamera och tar, från min position som konferencier, några bilder med en medhavd kamera. Det är faktiskt lite kul att fotografera publiken, normalt riktas ju objektivet åt andra hållet. Hursomhelst, någonstans skulle jag göra av kameran efter välförrättat värv och närmast till hands stod den stora flygeln som vi inte använde. Jag stoppade ned den i öppningen och glömde naturligtvis att plocka med den när vi evakuerade oss. Så nu skall jag bara hämta den och återvända till kamraterna, men utanför scendörren hör jag vacker musik och stannar till. Javisst, ja, barnorkestern skulle ju spela idag! Jag öppnar dörren försiktigt och scenen är full av unga musiker, inklusive pianist. I pausen mellan två stycken får jag ögonkontakt med honom och viskar: ”Har du möjligen sett till en kamera?” – ”Ja, här är den”, säger han, ”den låg på strängarna när jag skulle spela.”
Efterdyningar
Vårt tilltag fick naturligtvis många effekter utöver att det blev ett minne som vi fortfarande pratar om när vi träffas. Att få vara med om en sådan planering och urladdning är någonting extra och betyder mycket för det kollektiva självförtroendet. Vi flyttade på något sätt fram positionerna och satte en ny standard för vad vi tror oss om att klara av. När till exempel idén om att hyra Globen och dra till Stockholm med Jubel i Slyn sedermera kom upp så var det inte längre någon hysteriskt vansinnig tanke (Det stadiet passerade vi under förberedelserna av göteborgsäventyret!) utan försatte oss mera i en njutningsfylld och ganska trygg situation där vi konstaterade att ”det kan vi väl göra om vi har lust, det är mest en fråga om att vi bestämmer oss för det och sätter igång och planerar”.
Och svårare än så är nog inte bygdebegeistring.
PS
Vi har fortsatt med några uppföljare till Jubel i Slyn. Vår fjärde version är nog den mest intressanta, det började med att Gunnar Hjerdt Bengtsson och jag satt och pratade hösten 1999. Under samtalet uppstod en omisskännlig revyabstinens och vi fick sådan lust att träffa våra kamrater på tiljan igen. ”Det är så sagt som det är gjort” är ett vanligt uttryck i vår förening som hellre gör än tvekar. ”Jag beställer Scala-teatern”, sade Gunnar och fick upp ett kontrakt på den 2 och 3 december som han skrev på och returnerade. Nästa steg var att ringa runt och fråga vilka som skulle vara med och det var som väntat alla. Grupperna fick några dagar på sig att rapportera in hur många minuter de ville disponera i akt 1 och akt 2 och därmed var detaljplaneringen klar.
Vi tog fram annonser och marknadsförde evenemanget. Någon gemensam repetition var det aldrig tal om, var och en fick ta ansvar för sina inslag. Den enda förberedelsen var att vi skickade ut texten till en gemensam entrélåt och hade en idé om finalen.
Torsdagen den 2 december var det dags. Under eftermiddagen gjorde Gunnar och jag i ordning scenen och såg till att vi hade ljud och ljus. Så småningom började artisterna att droppa in och det var roligt att ses igen!
Finessen med den här knytkalas-modellen är att alla är involverade och tar ansvar för helheten. Körschemat bestod av namn på respektive artist/grupp och antal minuter. Däremot var det ingen av oss som visste vad de andra skulle göra. En naturlig konsekvens av detta var att vi inte kunde trycka upp något programblad eftersom vi inte ens hade rubrikerna på de olika inslagen. Det löste vi genom att hänga upp små lappar i foajén med en webbadress: ”Om några dagar kan du besöka vår hemsida och se vad det var som hände, med bilder och allt!” Fördelen för publiken var att man inte behövde ha besvär med att förvara ett häfte som ändå är oläsligt när mörkret har fallit i salongen.
Nåväl, vi kunde glädja oss åt en fullsatt salong och föreställningen kunde börja. Det blev en lite lustig situation med i praktiken två publiker – dels den betalande, dels en publik bakom scenen eftersom vi inte visste vad de andra skulle ställa till med. Spännande! Och applåderna smattrade verkligen i ”surround stereo”.
Ett av de intressantaste inslagen var ungdomsgänget från Stöllet. Lärarinnan Marianne Nilsson ringde på ett tidigt stadium och undrade om Stölletskolan kunde få medverka med några ungdomar som skulle göra någon sketch och sjunga ett par sånger. ”Självklart och gärna!” – När jag på eftermiddagen gick upp till logerna för att kolla läget förstod jag att det inte var någon där. Icke så! Där satt 36 (!) mellanstadieelever och hade en ytterst professionell genomgång med Marianne, lugnt och fint gick de igenom sina nummer och när det var klart utbröt det sprudlande nyfikenhetskaos som naturen byggt in i en grupp skolelever med ett gemensamt äventyr framför sig. Vilka fantastiska ungdomar!!!
Det behöver väl knappast sägas att ungdomarnas inslag blev revyns höjdpunkt. De blev omedelbart publikfavoriter genom sitt skickliga agerande, sin vackra sång och den oemotståndliga charm och spontanitet som de utstrålade i varje ögonblick på scenen!
Första akten tog slut och Gunnar gick ut och meddelade att det var paus och att det skulle bli lite förfriskningar i foajén. När han klev in bakom scenen pekade jag på mitt armbandsur och det fanns all anledning till det: Enligt körschemat skulle den ta 68 minuter och den hade tagit … 68 minuter! Här skulle jag kunna skriva en lång avhandling om maktbaserat ledarskap kontra visionsstyrt dito och framhålla människors enastående förmåga att ta ansvar när de är en del av helheten, men jag avstår från det eftersom du redan har förstått vitsen med knytkalaset som organisationsmodell.
Bengt Gustavsson, optimistminister