Det kom ett brev!
Avsändare var Ekshärads Sockengrupp, tror jag.
De hade en idé om att göra något gemensamt i Dalen.
Kan vi träffas i lite vidare banor och sondera läget?
En lämplig mötesplats vore Värmlandsporten i Värnäs.
När jag kom till mötet var den Republikanska grundtanken ganska väl genomtänkt. Ekshäradsborna med Gunnar Lindberg, Olle Sundström, Annika Ekberg m fl hade en bra dagordning för träffen. Kvällen blev mycket givande, Kalasorkestern underhöll, stämningen härligt positiv.
Vi spånade i behovet för en dylik företeelse som skulle döpas till Republiken Dalen. Vilka ministrar kan vi behöva? Skall ministrarna ha underlydande lakejer? Ministerlistan blev lång, mycket lång. Men det gällde ju att få med så många entusiastiska människor från olika föreningar och grupper som möjligt.
En valberedning utsågs. Olle Sundström, Sture Sonebrink, Åke Westergren och Doris Sundholm.
En post var dock alla överens om att spika: Presidenttiteln skulle erbjudas Peter Larsson i Höljes, alias ”Petter i Boa”.
Efter ett par valberedningsträffar hade vi ett förslag till det första ”större mötet”. Därefter fick varje ”minister” sina möjligheter att påverka sammansättningen av den egna gruppen.
Nästa möte var vi ännu fler människor. Det var nu man började inse vilken kraft det finns i norra Klarälvdalen. Så många människor med samma entusiasm för sin hembygd, samt att ha roligt.
Vi börjar planera för det högtidliga ”utropandet” av Republiken Dalen. Vår första fana designas, vår nationalsång komponeras.
Doris Sundholm, den visa presidenten.
Det kom ett brev!
Avsändare var Republiken Dalen.
Kuvertet innehöll två papper. Ett som beskrev en fascinerande idé om nya former för landsbygdsutveckling, en ”republik” som skulle göra det bästa av befintliga resurser – Vackerheta, Vänliheta å Stôlliheta. Och vi skulle arbeta ”på stôlligt allvar”. Vilket genialiskt sätt att samla de kreativa krafterna!
Det andra papperet var en lista över utnämnda ministrar. Intressant, undrar om jag känner några? Jodå, Petter i Boa har jag hört talas om och han blir alltså president. Ja, Doris Sundholm har jag ju träffat flera gånger under åttiotalet då jag och mina kamrater i KRESAM fick privilegiet och Länsstyrelsens stöd för att jobba med norra Klarälvdalen med uppdraget att stimulera till företagsamhet. ”Klara Dal’n” kallade vi processen och den väckte viss uppmärksamhet, bland annat resulterade det i ett dokumentärprogram av Peter Lundberg i riksteve 1982. Ett av projekten gick ut på att enskilda personer kunde tillverka sylt, bröd, ost och andra produkter och få sin egen etikett under samlingsnamnet ”Värmlandsgården”. Sinnebilden var att de ställde sig efter vägkanten med sina alster och så kom det en varubuss som tog emot dem – när bussen kom till Karlstad började varorna att säljas ut. Ganska fiffigt, faktiskt, och mycket uppskattat av tillverkarna som kunde arbeta i sin egen takt och fick hjälp med att skapa sin försörjning utan att starta eget företag. Utveckling skall vara konkret!
(En reflektion i backspegeln: När jag ser tillbaka så hade det på sätt och vis plockat ihop till ett samlat grepp i Klarälvdalen, det var liksom dags. ”Kultur i boendemiljö” med Statens Kulturråd och Vuxenskolan som initiativtagare var en sådan process, ”Drivhuset” i Uddeholm en annan. ”Fritid i Nordvärmland”, ”Nätstrumporna” och ”Hela Sverige skall leva!” ytterligare några initiativ. Över huvud taget verkar det som om det allmänna medvetandet i Klarälvdalen höjdes från en bekväm nivå av inlärd hjälplöshet till begynnande oro och besvikelse, ”Varför gör dom inget? Det blir ju bara sämre!”. Ur denna fruktlösa väntan och stigande känsla av vanmakt kommer kraften och besluten att ”ska det bli något får vi göra det själva”. Och det är naturligtvis så det skall vara. För om vi inte engagerar oss i vårt eget liv så är risken stor att nån går in och tar över det. Eller ännu värre, nån annan.)
Men åter till ministrarna, jag kände igen ytterligare några namn och när jag kom mot slutet av listan blev jag minst sagt överraskad: ”Bengt Gustavsson, optimistminister”. Vilken komplimang! Och vilket effektivt sätt att fråga mig om jag vill vara med, detta hade jag inte en aning om.
Självklart ville jag vara med och det är ett av de viktigaste enskilda beslut som jag fattat i mitt liv. För med hittillsfacit i hand kan jag säga att Republiken Klarälvdal’n (som den senare kom att heta) är den bästa plattform för kreativa krafter som jag upplevt! Ur detta ideella ledarskap med dess stôllitt allvarliga samverkansform har det uppstått framtidstro och hopp, mängder av viktiga insatser har gjorts, Klarälvdalen har förändrats, Sverige har förändrats. Men mest av allt bär jag i mitt hjärta den ackumulerade arbetsglädjen genom åren, de hisnande ambitionsnivåerna och skratten och tryggheten i våra hemlighusmöten där var och en betraktas som en resurs och får allt stöd i sina ansträngningar att förbättra livskvaliteten i Klarälvdalen.
Heder åt Gunnar Lindberg för hans genialitet och eftertänksamma humor som lade grunden till en av Sveriges bästa eldsjälsarenor! Och heder åt alla dem runt omkring honom som hjälpte till att skapa förutsättningarna för de förenade sinnestillstånd som kallas Republiken Klarälvdal’n. Eller som vi följaktligen och lite pompöst döpte oss till på engelska – The United States of Mind.
Bengt Gustavsson, optimistminister